Recension: Override är en frenetisk Mech-Kaiju fighter som, även om den är ytlig, erbjuder mycket roligt

Recenserad i PC

Jag växte upp på mechs och Kaiju. Jag har varit ett fan av Godzilla sedan jag var ett litet barn – ja, det ny King of the Monsters ser fantastisk ut – och jag har alltid känt att videospel aldrig riktigt har lyckats fånga känslan av att slåss mot de stadsförstörande bestarna ordentligt. PlayStation 2:s War of the Monsters är ett roligt upptåg värt och Godzilla PS4 var ett absolut tågvrak som jag skyldigt älskar. Åsidosätt dock, Åsidosätt är där den finns.

Som ett livslångt fan av mechs och kaiju lyckas Override liksom fånga andan i monsterfilmer. Godzilla kan vara en metafor för kärnkraftsförstörelse, men att boosta genom byggnader och följa upp med en roundhouse-kick som en av det här spelets kolossala mekanismer gör att Godzilla ser ut som en stor reptilpensé. Den är definitivt anime-inspirerad – du kan se det bara genom dess visuella egenskaper – så den lyckas aldrig få dig att känna rädsla som vissa Kaiju-filmer gör. Men det får dig att känna dig riktigt cool.

Kampen är intuitiv; Q och E styr dina vänstra respektive högra ben medan vänster- och högerklick styr dina slag. Att kombinera en av dessa knappar med ett snabbt grepp på kontrollknappen kommer att släppa lös en förödande special. Det finns några andra tekniker, som vändningar och ultimata attacker, men allt hålls anmärkningsvärt enkelt. Med tolv mekar att välja mellan, alla med olika spelstilar, finns det mycket innehåll här att tugga igenom även om du bara spelar lokalt eller online kontra lägen.

Det riktiga köttet och potatisen i Overrides paket kommer i form av dess arkadläge. Ungefär som ditt traditionella fightingspel har var och en av de tolv spelbara karaktärerna sin egen arkadhistoria att spela igenom. Varje uppdrag ser dig ta itu med vågor av rumpa-fula-men-söt-stiliserade Kaiju med en och annan chefsbråk som bokar vissa tidsramar.

Medan arkadläget ger variation till vad som annars skulle vara ett ganska barebones-paket, kan de våg-på-våg-försvarsuppdrag som Arcade konsekvent skjuter mot dig bli ganska tråkiga med tiden. Det finns ingen krydda där och, lika tacksam som jag är för deras inkludering, är den textbaserade dialogen mellan striderna ganska intetsägande.

Override är förvisso ett spel som kunde ha klarat av en viss åtstramning innan det lämnade utvecklingsgaraget. Det finns en överväldigande känsla av löshet i dina rörelser som misslyckas med att få dig att känna dig så lång och självsäker som en mekanik i skyskrapastorlek borde. Det är otroligt tillfredsställande att trampa genom byggnader, jetpacka upp i luften och sparka dig tillbaka ner till marknivå, men du känner dig aldrig fast rotad i världen. Det finns för mycket flyt – något som till och med Godzilla PS4 fick rätt trots att allt annat i det spelet är ganska taskigt.

Det som finns här är fortfarande roligt, även om det finns en överväldigande känsla av att Override kanske bara är så roligt som det är eftersom det är så unikt. Utanför Gundam finns det inga actionfyllda mech-spel längre, och Godzilla PS4 dödade på egen hand varje chans att få en ny officiell Toho Kaiju-fighter. Oavsett vad är det här ett bra spel – det är bara ganska nedslående.

Jag vill rekommendera Override, men jag vet att jag inte borde. Det är en frenetisk Mech-Kaiju fighter som ger mig mycket glädje. Hur mycket av det som är personlig glädje på grund av mina specifika intressen (mer som fanboy-ism) är ganska subjektivt. På ytan är det det perfekta spelet att slänga på under en fest. Går man djupare är det ganska grunt. Det är ganska coolt ändå.